Sommarresume'

Har inte bloggat nästan alls i sommar. Har varit upptagen med: Sommar.

Har inte orkat klaga: "Det blir ju aldrig sommar i år!" Visst blev det sommar. Sommaren kommer varje år. Även regn och rusk är sommar. Att det nu på sensommaren blev varmare är ju kul, speciellt för dem som gillar varmt väder. Hos oss spelar vädret inte så stor roll.

Av hälsoskäl blev det ingen resa för oss i sommar, vi måste ta det en annan gång. O. man kan resa på hösten. Och på vintern också! Vi satsade mycket på utomhusliv denna sommar, o. det fortsätter vi. Här kommer bildbevis på att det minsann har varit Sommar.

Även kattgluggens tak behövde få dekoration.

Superpappan spikade ihop en blomsterpelare för att dölja ett fult rör som vi får dras med i trädgården. Vintertid kan man ha en lykta eller dylikt på den. Enkelt o. snyggt.
Vi besökte många fina stränder i sommar:

Skyddsängel i form av säkerhetsbälte

Vår familj har igen gått se att säkerhetsbälte räddar liv och hälsa. Använd säkerhetsbälte! I lördags voltade vår vuxna dotter med min bil, som passagerare hade hon sin lillebror, Superkillen. En serie olyckliga omständigheter gjorde att vi föräldrar blev kallade till en olycksplats. Det första vi ser är en massa blinkande ljus från utryckningsfordon och sedan min bil i diket, voltad så den låg på taket. Våra barn syntes inte till men brandmännen sa att de fanns i ett av deras fordon. Dessa underbara brandmän var lugna och sansade och en av dem tittade mej vänligt i ögonen och sa de underbara orden: "De har klarat sig bra med tanke på hur olycksplatsen ser ut". Så fick jag se våra barn, de satt i en bil med stödkragar på sej. Dottern var chockad, Superkillen reagerar annorlunda än majoriteten på de flesta situationer så han var ok. Sedan kom polis och ambulans men det visade sej att ingen behövde ambulans till sjukhuset även om det först verkat så. Ambulanspersonalen tog hand om barnen, även de på ett alldeles fantastiskt sätt. De undersökte och fick sen telefonledes klartecknet att de fick skicka hem dem till föräldrarnas vård. De vänliga, och superproffsiga, poliserna pratade turvis med dottern och mej. De fotade och kollade olycksplatsen tillsammans med brandmännen och kom fram till att olyckan berodde på en kurva+en katt+mycket löst grus. Dottern körde av vägen (i låg hastighet, tack och lov) då hon gjorde en liten väjningsmanöver, hamnade på det lösa gruset och tappade kontrollen över fordonet som "rullade" på gruset, ner i diket och voltade över på taket på andra sidan diket. De sa att det var en ren olycka och kunde ha hänt vem som helst. Det var vi tacksamma över att få höra. Alla, både polis, brandmän och ambulanspersonal sa att säkerhetsbältena hade räddat dem från allvarliga skador. Så använd bilbälte, snälla ni! Även på korta sträckor och vid låg hastighet! Våra barn hade hängt upp och ner i min bil och hamnat att krypa ut genom en sidoruta, men de enda skadorna de fick var några minimala skråmor och några små blåmärken. Bilen är skrot, nedan en bild där man lite ser hur det ser ut. Men våra barn är hela. 

Kattungsnostalgi och kycklingar

Va det är mycket på gång nu! Inom familjen, i skolorna, på jobb, i trädgården, i hönshuset... Sån är våren!
Ifjol ,ungefär vid samma tid, hade vi kattungar. Vår gammelmor Sessan fick så söta små knyten. Hennes sista kull. Här ligger hon och myser med de två tjejerna i kullen. Den svartvita stannade hos oss, lilla Kajsa. Den gråvita fick flytta till en bekant familj med barn, hon döptes till Gullan. De tredje var en helgrå, lurvigare sak. Kullens enda frass flyttade också till en bekant barnfamilj och döptes till Mercedes. De lever alldeles utmärkta kattliv alla tre.

 På denna bild har storasyster Liten klämt in sej i lådan. "Jag vill också mysa med Mamma även om jag är för stor och inte alls egentligen får plats!" Kajsa ser storögt på syrran. "Vem är du och vad gör du här??"

Denna vår har vi ju då haft kycklingar, första gången någonsin. Det blev fyra små dunbollar. Skulle ha blivit fem om inte jag (eller om det var hönsen) i misstag gjort hål i ett av de befruktade äggen. :( Den blev bara att kasta. Nu har de fyra växt till sej ordentligt, här är ett foto men det är nästan omöjligt att fota dem eftersom de rör på sej hela tiden! 

Pappan med en av de mörkare kycklingarna.

Mamma Herbert uppe på stenen, en mörk och en ljus kyckling vaktas i bakgrunden av mamma Maj-Lis.

allting är så awesome

För den som har sett Legofilmen är det nog lika svårt som för alla andra drabbade att få bort sången Everything is awesome ur skallen. I morse, då Superkillen skulle till skolan, så var han jätteglad. O. då en Superkille är jätteglad så är han JÄTTEGLAD. Då är man så glad att man studsar, vevar med armarna, går omkring och sjunger Everything is awesome, om och om igen. För att sen helt plötsligt se på klockan och upptäcka: "Oj jag blir sen till skolan", snabbt och effektivt klä på sej, se till att man har allting med sej som man ska ha och sen nästan helt självständigt ta sej till skolan. Såna morgnar förgyller ens dag, nåt att se tillbaka på de dagar som inte är så awesome.

Snart ska Superkillens skola delta i en riktigt stor vårkonsert. Detta innebär att uppträda i kör och allt som liknar det är väldigt svårt för en med Superkrafter. Alla står så nära, puttar i varandra, någon har använt shampoo som luktar starkt, det prasslar, nån hostar nära inpå, och sången... Den kommer från alla håll och man kan inte komma undan även om man får stå i ett hörn, har Superkillen berättat. Någon sjunger tyst, någon högt, någon pipigt och man måste stå stilla. Men hur stilla, blickstilla, man själv än försöker stå så flyttar ändå Evert som står brevid på fötterna. Sandra tappar ett hårspänne. Vincent kliar sig i huvudet. Allt det stör då man tar i från tårna för att inte stå och studsa. Inte veva med armarna. Inte springa bort även om man vill. Man vill gärna göra som alla andra, vara som alla andra. Så man deltar om det bara går. Men man kämpar o. funderar o. förbereder i veckor. Även om man kan bli befriad från sin tjänst som körsångare vill man delta. Man vill vara en del i gruppen, i sitt lag. Bara det att Superkillen verkligen vill och gör sitt bästa för att vara en medlem i laget gör mig till en väldigt stolt Cirkusdirektör!

kycklingar

I april blev våra tre hönor och tuppen föräldrar till fyra bedårande dunbollar. Nu är det redan relativt stora och vi håller på att träna dem att bli så tama som möjligt, mammorna är inte speciellt tama. Tuppen är tam, tack vare familjen vi köpte honom av. De hade tydligen varit så snälla mot honom och vant honom vid folk så att han nu som en stor och ståtlig tupp är snäll och lugn. Om han somnat på fel ställe är det bara att lyfta upp honom o. kånka in den rejält tilltagna fågeln, han pratar lite medan man bär honom, säger väl "Jag somnade ju där jag ville, varför stör du mej?"
Vi fick två ljusa kycklingar och två mörka. Ska bli väldigt intressant att se hur de börjar se ut när de är stora!

                                              Första bilden på en del av de små.

 Det var trångt och mysigt i redet med tre mammor som höll en varm och trygg.

Nu är alla tre kycklingarna så pass stora att de börjar ha ordentliga fjädrar och stora vingar. Lyckas inte flytta över nån bild av dem som större, men det går säkert senare. Kycklingarna äter massor; hönsfoder, ärter, kött, gräs, blad, bröd... Man behöver mycke energi för att traska runt o utforska världen o växa!

Paapii

Har suttit en hel del här idag.
Tässä on tullut istuttua aika paljon tänään:

Superkillen har inte haft en riktigt bra dag o. han ville att jag skulle sy för han fixade det inte just idag. Så vi hjälptes åt. Han ritade ett mönster till en tröja och jag sydde den. Inte alla som har egendesignade kläder! Såhär blev det.
Superpojalla ei ole ollut hyvä päivä, mutta hän halusi että ompelen hänelle. Hän piirsi kaavat paitaan itselleen ja minä ompelin. Kaikilla ei olekkaan itse designattuja vaatteita! Lopputulos:

Gossen är nöjd även om jag klippte ärmarna fel, men som sagt; han är glad och nöjd. :) Vi tackar Paapii för tygerna, jättefina!
Poju on tyytväinen vaikka leikkasinkin hihat väärin, mutta ei se häntä haitannut. :) Kiitos Paapii ihanista kankaista.

Imorgon pysslar vi av bl.a. detta:
Huomenna askartelemme mm. näistä:

bilder på slutresultatet kommer sen.
kuvia lopputuloksesta tulee sitten.

aktivering

Nu har vi då sportlov. De större barnen är "på vift", Superpappan arbetar i skogen och jag och Superkillen är hemma. Han sitter nu vid datorn och spelar sitt nya spel, Goat simulator. Ett spel som går ut på... ja jag vet inte. Man låtsas man har en get. Eller äger en get. Getter i största allmänhet. Borde få aktiverat honom på något sätt, han sa att vi skulle jobba och pyssla mycket idag, få se om jag får igång honom. Han har svårt att avbryta en aktivitet som han har påbörjat, går in hundraprocentigt i det han gör.
I fredags hade hans skola musikcafe', och de elever som ville uppträda fick göra det. Och vad gör vår lilla elev? Jo han anmäler sig, han ska spela trummor. Grejen är att han inte kan spela trummor. Det är en smula knepigt att uppträda med ett instrument man inte bemästrar. Men, såhär gick det: Då dagen för showen kom ville han backa ur. "Det är så många i publiken och jag kan ju inte spela trummor". Han hade tränat lite på en liten snutt, sa till honom att han får avgöra själv hur han gör. Väl i skolan hade skolkamraterna uppmuntrat honom att spela, och det hade vår kille minsann gjort! Han hade klivit upp på scenen, rektorn hade presenterat honom och berättat för publiken att detta är sjunde gången han spelar trummor. Han hade spelat felfritt! Och fått en massa applåder. Och antagligen en självkänsla som växte till det dubbla!

Hiihtoloma on alkanut. Kotona vain Superpoika ja Sirkustirehtööri. Mitenkähän saisi nuoren miehen pois tietokoneen äärestä, kuulemma tänään askarteltaisiin ja tehtäisiin kaikenlaista. Mutta häntä on niin vaikea saada lopettamaan aloitettua tehtävää... Uppoutuu sataprosenttisesti siihen mitä tekee.
Eilen oli hänen koulullaan musiikkikahvila. Kaikki oppilaat jotka halusivat olivat saaneet esiintyä. Ja meidän nuori mieshän oli ilmoittautunut rumpaliksi! Ongelmana vain se että hän ei osaa rumpuja soittaa... Kun esiintymispäivä tuli, huomasi Superpoika että tuleekohan tästä mitään. Mutta tulihan siitä! Koulukaverit olivat kannustaneet, ja rehtori esitellyt hänet ja kertonut yleisölle että hän soittaa nyt rumpuja seitsemmännen kerran. Ja poika oli soittanut ilman virheitä! Itsetunto taisi kasvaa tuplaksi.

Nyt haen ompelukoneet esiin, ihana http://www.paapiidesign.com/ on lahjoittanut Superpojalle kangaspaloja, Iso Kiitos!

Nu tar jag fram symaskinerna, fina http://www.paapiidesign.com/ har sponsrat tygbitar till Superkillen, Stort Tack!

Önskar er en solig söndag! Aurinkoista sunnuntaita kaikille! 

Cirkusdirektörens måndag

Ett tag sen sist. Har varit väldigt mycket av allt häremellan, men ska försöka få ner några rader denna fagra måndagmorgon.

Är arrangör för ett evenemang på Facebook nu i några dagar, den finns här. https://www.facebook.com/groups/392831277438555/  Det finns en hel del att göra, även om det "bara" är ett evenemang som finns på Facebook. Reglerna måste rabblas upp, o. kollas lite att deltagarna följer dem (vilket de nästan 2000 medlemmarna i gruppen nästan alltid gör, hatten av för det!), evenemanget ska marknadsföras o.s.v. Det är en auktion för barnkläder och saker, allting som hör till en barnfamilj. Har själv lite kläder jag ska försöka sälja bort. Antagligen inget av de egna barnens, utan mer de kläder jag planerat att sy nåt av men det har aldrig blivit av...

Primadonnan har haft spännande dagar, det har varit både penkkis och de gamlas dans. På dansen var hon så fin; svart långklännning, svarta spetshandskar, ett silverdiadem i det svarta håret. Stolt! Nu är hennes klass äldst i gymnasiet. Hon satsar på biologi och kommer nog inte att vika en tum från det. Både hon och de yngre syskonen får snart sportlov, välförtjänt!

Själv har jag ett lite större renoveringsprojekt på gång, hämtade målfärg för det i lördags, få se om jag hinner börja med det idag och fixa hit lite bilder. ;) Igen handlar det om återvinning/återbruk, att göra om nåt begagnat till nåt nytt. Men som sagt, denna gång är det målfärg och pensel, eventuellt såg och sandpapper, som är verktygen, inte symaskin och sax.

Nu hoppas jag att speciellt vår Superkille får en fin dag, hans hälsa har inte varit den bästa det sista halvåret, nu hoppas vi att det vänder.

Trött dag

Är väldigt trött idag. Primadonnan och Clownen är sjuka, kanske Cirkusdirektören har en släng av samma bobba. Men tröttheten beror nog säkert också på meddelandet jag fick från skolan, Superkillen hade inte mått så bra där igår på en lektion, p.g.a. sina neurologiska problem. Önskar man kunde införa ett äkta trollerinummer till denna cirkus och hockus pockus sku alla vara friska. Är nöjd och tacksam över det mesta vi har, men ibland blir man lite matt då man just tänkt att nu blir det en lugnare period med sjukdomar och motgångar, o. så blir det inte heller så. Men nu lite kaffe för att skingra tankarna lite. 

Och så fick vi glädjas åt denna spektakulära soluppgång i morse! Synd att det inte gick att få en bättre bild, men enligt mej så är denna tillräckligt bra. :) På de andra fotona ser man inte de fantastiska färgerna lika bra.

Hoppas så innerligt att Superkillen ska få må bra under denna skoldag, det är en lång dag och han har dessutom en tandläkartid att passa. Han går gärna till tandläkaren, det tycker han är intressant! :) Så inga problem med just det, men det är trots allt en extra programpunkt under skoldagen som rubbar cirklarna. Men kanske det ändå går bra. Återstår att se. Tröstande nog så har han helt fantastiska vuxna runt omkring sej under skoldagen. Han stortrivs i skolan, idag skulle de dessutom skrinna, vilket han verkligen tycker om.

"Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden"

nu får jag känna mej blåst! Jag blev helt grundlurad av en lågstadie elev. Han kom hem tidigt idag efter en kort skoldag. Kommer in i köket där jag dricker kaffe o. säger: "Mamma vill du se vad jag gjorde i slöjden?" Jag svalde allt med hull och hår. "Jovisst, jag vill jättegärna se vad du gjort." Gossen försvinner till hallen o. skolväskan och återvänder och ser ut att ha nåt i händerna bakom ryggen. Kommer fram till mej, frågar: "Gissa vad jag har gjort!?" "Nej jag kan inte gissa, visa!" O. så tar han händerna från bakom ryggen o. visar vad han gjort; ett sår på handen! O. så skrattar han och är överlycklig att han fått lurat Mamma... 
Fick inte veta om han fått nåt annat gjort på slöjden än lemlästat sej själv, men kanske jag får veta det i nåt skede...

söprajs!

Kom in i köket häromdagen och möttes av denna syn.

Hade ju inte hjärta att schasa bort henne heller, söta, besynnerliga Kajsa som man kan hitta precis var som helst.

sjukstuga och barnklädsnostalgi

Idag är Superkillen sjuk med hosta och ont i halsen så han fick stanna hemma. Igår var storasyster Primadonnan hemma med samma åkomma. Hon blev lite illa tvungen att fara till skolan idag, hon är nästan vuxen och går i gymnasiet o. därifrån kan man inte vara borta mer än man riktigt måste.
Superkillen har ingen ro att vila sej, men så e det då man har så mycket som snurrar på i huvet, så många ide'er o. tankar o. funderingar. Nyss frågade han om det e ok att han sätter sej och lär sej programmering även om han e sjuk, då sa Cirkusdirektören blankt nej. Är väldigt imponerad av honom som ännu är i lågstadiet men redan har börjat med datorprogrammering men imponerad eller inte; ingen dator då man är sjuk.

Jag är ju anhörigvårdare så jag är "på jobbet" dygnet runt men såhär tidiga förmiddag brukar jag försöka ha lite fritid eller egentid som det väl nuförtiden heter. Satt nyss och tittade på bilder på kläder jag sytt under årens lopp, ofta av återvunnet material. Så glad att fotografier av allt jag sytt finns kvar, kläderna har sen länge åkt iväg till sina användare. Några plagg har jag sparat, främst för att använda som modell för framtida sömmerier. Nedan lite bilder.

Koska Ebballa on myös suomenkielisiä lukijoita kirjoitan vähän suomeksikin. Näin aamupäivisin yritän saada vähän vapaa aikaa, olen omaishoitaja eli lähes vuorokauden ympäri "töissä". Nyt olen katsellut vanhoja kuvia ompelemistani vaatteista, tässä alla muutamia suosikkeja. Ompelen usein kierrätetyistä kankaista.

Dockbyxor sydda av en Me&Iklänning.

Me&I mekosta ommellut nuken housut.

Tyget började sitt liv som gardin eller påslakan, blev till en fin och unik klänning.

Kangas aloitti elämänsä verhona tai pussilakanana, jatkoi elonpäiviään uniikkina mekkona.

En liten klänning i molntrikå.

Pieni mekko pilvitrikoosta.

Byxor av stjärntrikå

Housut tähtitrikoosta.

Me&Is body som blev förvandlad till en kortärmad tröja eftersom tyget blivit trasigt vid knäppena i grenen.

Me&I body josta tuli lyhythihainen paita koska haaranepparien ympäriltä oli trikoossa reikiä.

en plats på jorden

har igen fått konstatera att livet i denna familj aldrig är tråkigt. Aldrig. Alla dessa figurer som bebor detta hus bjuder på en ständig show. Alla vi högst icke perfekta, tokiga typer med lite skavanker, sjukdomar o. lindriga handikapp. Skulle vi vara samma familj utan just dessa skavanker? Jag skulle inte vilja ändra på oss för något i världen. Ibland, om dagen varit dålig, kan jag tänka hur det skulle vara om vi alla var helt friska, ingen av oss skulle ha Aspergers, epilepsi eller hjärnskada. Om ungdomarnas kamp att hitta sin plats i världen skulle gå som en dans. Hur skulle det vara. Skulle det vara bättre eller bara en annan verklighet. Skulle vi har formats till dom vi är utan törnen vi fått o. skavankerna som finns?
Ibland jämför jag en familj med ett inrett hus. Var vill jag bo?
 I ett propert, moderiktigt hus? Med all inredning från Ikea, med lite inslag av Marimekko och eventuellt Aarikka. Allt är polerat och rent, hela tiden. Det mesta går i vitt men enligt säsongens skiftningar finns inslag av grafitgrått, lite rött eller mossgrönt. Den obligatoriska Maskroslampan hänger ur taket i det sparsamt inredda vardagsrummet. Ingen disk ligger nånsin framme i köket. Inga människor syns oftast heller till, för människor stökar bara till det. Människor orsakar oreda, disk, mattor som flyttar sig ur sitt läge, de fint placerade filtarna i soffan rubbas. Människor kanske fryser och vill värma sej under filtarna, en liten människa kanske, gud förbjude, vill bygga en koja av designerfiltarna.
Eller, vill jag bo i ett hus som kanske varit med en tid? I hundra år kanske, eller mer. Oberoende ålder på själva huset är inredningen skaffad lite nu som då. Där finns farmors gamla stolar. En är lite ranglig, så gäster måste varnas. Den håller, men gungar en smula då man sätter sig. Eller flyttar på sej. Eller gör hastiga rörelser. Där är mattorna som svärmor vävde, gardinerna med små blommor på som man övertagit efter mamma. Skor står någorlunda uppradade vid ytterdörren.
I huset är det ibland snö på golvet i hallen. Det smälter till små pölar som någon sen torkar opp, om man orkar o. råkar se dem. Ibland stiger man i dem med sina stickade sockor o. då bannas man lite. Då man dukar bordet i huset, den med hack i bordskivan och inte en speciellt slätstruken duk, matchar ingen av tallrikarna. Glasen finns det också minst tre olika sorter på bordet.
Färgskalan i huset är inte bara mycket brokig, den saknas egentligen. Det blir fort så om man tapetserar eller målar om då man har tid, råd eller inspiration, eller en kombination av dessa.
Mitt val är enkelt. Aldrig att jag skulle vilja bo, eller ens vistas, i det "perfekta" huset. Livet i ett hem och en familj ska vara lite organiserat kaos. Det ska vara saft som spills på golvet. Det ska vara filtar som blir till kojor. Det ska finnas plats att andas. Plats att vara lessen o. gråta, plats att hojta, skratta så man får hicka.

"Ge mej en plats på jorden
inte nödvändigtvis i solen
men med ett fönster mot gatan
jag kan öppna och stänga
som jag behagar. "
Eva Dahlgren

Rubba inte mina cirklar...

Så var den intensivaste delen av julen över. Tack o. lov för det! Alla som har någon i familjen, eller ens känner någon, som hör till autismspektrumet vet hur svårt det är med högtider. Hos oss finns ju Superkillen och Superpappan, båda med bl.a. Aspergers och "uppskruvade sinnen". Allt ståhej runt julen, förväntningar, ändringar i dagsprogrammet, nya smaker, dofter, prylarna hemma byter plats, nya prylar dyker opp... Allt detta är väldigt stressande för dem. Variation är ingen krydda i deras liv, snarare nåt som skaver och irriterar. Julen kan vara stressande för vem som helst, men för dessa specialare tar det till en helt ny nivå.

Ett exempel är alla julmiddagarna både med familjen o. släkten. Superpappan är ju vuxen och kan säga nej tack till kladdiga såser, gratänger, sylta o. dressingar. Men det har varit svårare att få andra vuxna att förstå att Superkillen inte klarar av kladdig mat som rörts ihop. Men nu i år hamnade han inte i såna situationer, utan han fick plocka åt sej kokt potatis och skinka. Utan nånting till. Då vi åt julmiddag med bara familjen frågade han ängsligt på förhand om han måste sitta länge vid julbordet. Jag lovade att han får gå och läsa Kalle Ankas pocket "mellan varven", men gärna bara om det verkligen behövs. Vid maten åt han bara skinka och potatis och jag föreslog att han skulle ta ett rött juläpple till. Men då sa han: "Nej tack, dom är annorlunda än dom vanliga gröna äpplena. Jag skulle helst inte ha tagit någon mat alls, helst skulle jag bara ha tagit ett vanligt grönt äpple." Söta, kära barn! Som sagt, variation är ingen krydda i livet för honom och många andra.

vad nu!

Ebba har haft många nya besökare idag, välkommen och tack för att du kikar in!
För er som  inte läst bloggen tidigare kan jag göra en kort presentation.
Vi är en familj som bor i  Österbotten, till familjen hör mor och far, två tonårsdöttrar och en yngre son. Sonen och hans far har bl.a. Aspergers syndrom med allt vad det innebär. Jag är hemmamamma så att jag kan hjälpa och stötta. Jag styr o. ställer, fixar och ordnar. Jag är Cirkusdirektör.
Vi bor i ett stort hus på landet. Vi har katter, kaniner, hundar och höns. Vi pysslar o. bygger, återvinner o. uppfinner.
Välkommen in flera gånger!

klippa hår

-När får jag klippa ditt hår, frågar Clownen av Superkillen.

-Eh... Imorgon.

O. så fortsätter det.

-Du lovade att jag skulle få klippa dej idag, säger Clownen. 

-Jo, lite senare...

O. så fortsätter det, vecka ut o. vecka in, Superkillens kalufs blir inte det minsta kortare, utan bara längre. Kanske han delvis trivs med lite längre hår, men han drar sej nog för hårklippning för att han tycker det är obehagligt. Precis som hårtvätt, inte en favorit. Då han var liten och ingen ännu visste att han hade superkrafter, undrade vi varför han var rent av rädd för duschen. Hur vi än visade och tog det lugnt var det där med duschande inget för honom. Senare fick vi ju veta att han har väldigt känsliga sinnen, varmt vatten känns olidligt hett, duschstrålen känns som ett slag. Dessutom låter allting annorlunda i ett badrum än i andra rum. Men man behöver ju inte tvätta sig hela tiden. Även håret får vara lite långt. Så länge man hålls någorlunda hygienisk, borstar tänderna, tvättar händerna, så e det ingen fara.
Man måste välja sina strider.

:)

pyssligt

Snart blir det att ställa i ordning huset för Julen. Superkillen har börjat pyssla lite, Hamapärlor gäller just nu. De är bra för hans koncentrationsträning och att träna att uttrycka sig själv. Han har så mycket energi och ide'er, men svårt att "få ut dem ur huvudet". Där är pärlorna bra, han får dessutom hålla på med färger som ju är så viktiga för honom.
Sonens senaste "byggnadsverk". Ber om ursäkt för det suddiga mobilfotot.

Ja, tänk så tråkigt

Min  pappa sa till mej då jag var barn: "Tänk så tråkigt om vi all skulle vara likadana." Så rätt han hade. Nog skulle det ju vara så trist!

It's just a different place...

"Welcome to Holland"

By Emily Perl Kingsley, 1987.  

I am often asked to describe the experience of raising a child with a disability - to try to help people who have not shared that unique experience to understand it, to imagine how it would feel. It's like this......
When you're going to have a baby, it's like planning a fabulous vacation trip - to Italy. You buy a bunch of guide books and make your wonderful plans. The Coliseum. The Michelangelo David. The gondolas in Venice. You may learn some handy phrases in Italian. It's all very exciting.
After months of eager anticipation, the day finally arrives. You pack your bags and off you go. Several hours later, the plane lands. The stewardess comes in and says, "Welcome to Holland."
"Holland?!?" you say. "What do you mean Holland?? I signed up for Italy! I'm supposed to be in Italy. All my life I've dreamed of going to Italy."
But there's been a change in the flight plan. They've landed in Holland and there you must stay.
The important thing is that they haven't taken you to a horrible, disgusting, filthy place, full of pestilence, famine and disease. It's just a different place.
So you must go out and buy new guide books. And you must learn a whole new language. And you will meet a whole new group of people you would never have met.
It's just a different place. It's slower-paced than Italy, less flashy than Italy. But after you've been there for a while and you catch your breath, you look around.... and you begin to notice that Holland has windmills....and Holland has tulips. Holland even has Rembrandts.
But everyone you know is busy coming and going from Italy... and they're all bragging about what a wonderful time they had there. And for the rest of your life, you will say "Yes, that's where I was supposed to go. That's what I had planned."

And the pain of that will never, ever, ever, ever go away...because the loss of that dream is a very very significant loss. But...if you spend your life mourning the fact that you didn't get to Italy, you may never be free to enjoy the very special, the very lovely things ... about Holland.

Ungefär såhär är det att få veta att ens barn har ett handikapp. Glömmer aldrig den dagen då jag satt i ett litet rum i det stora sjukhuset. Ett vackert, fridfullt rum där alla, oberoende religion eller livsåskådning, kunde stilla sig en stund. Vår fina son hade just rullats iväg, nersövd i sjukhussängen. Hans hjärna skulle röntgas, för där var nånting på tok. En begåvad o. intelligent pojke, men nåt var ändå lite extra med honom. Så nu satt jag där och försökte be Fader vår, men tårarna rann och med dem orden till bönen jag lär mej som barn och jag kom aldrig längre än: "Fader vår som är i himmelen". Jag började om flera gånger, men kom aldrig längre, orden var borta. Men den stunden gav ändå styrka, efter det var det bara att dra ett djupt andetag, torka tårarna o. så kom samtalet att jag kunde gå o. sitta hos sonen på uppvaket. Lyckligtvis klarade han galant att vara sövd och vi kunde snart fara hem. Beklagligt nog för Superkillen, för de hade ju trots allt Playstation i sjukhusrummet, o. ett Legospel till den! :) 
En tid senare kom samtalet från barnläkaren. Sonen hade en hjärnskada. Då slutade världen snurra en stund men kom snart igång igen. Inget var ju egentligen annorlunda. Han var den samma smarta, roliga pojken han alltid varit. Att han sen fick ännu diagnoserna epilepsi och Aspergers syndrom ändrade inte heller allt. Egentligen till nåt positivare, för nu visste vi varför han hade svårt med vissa saker men var extremt begåvad med andra. Lite samma känsla som då maken fick sina dylika diagnoser. En sorg över att det är nånting obotligt men också lättnad över att de klarar sig så bra som de gör. Och är de unika, fina personerna de är. Med Superkrafter!