en plats på jorden

har igen fått konstatera att livet i denna familj aldrig är tråkigt. Aldrig. Alla dessa figurer som bebor detta hus bjuder på en ständig show. Alla vi högst icke perfekta, tokiga typer med lite skavanker, sjukdomar o. lindriga handikapp. Skulle vi vara samma familj utan just dessa skavanker? Jag skulle inte vilja ändra på oss för något i världen. Ibland, om dagen varit dålig, kan jag tänka hur det skulle vara om vi alla var helt friska, ingen av oss skulle ha Aspergers, epilepsi eller hjärnskada. Om ungdomarnas kamp att hitta sin plats i världen skulle gå som en dans. Hur skulle det vara. Skulle det vara bättre eller bara en annan verklighet. Skulle vi har formats till dom vi är utan törnen vi fått o. skavankerna som finns?
Ibland jämför jag en familj med ett inrett hus. Var vill jag bo?
 I ett propert, moderiktigt hus? Med all inredning från Ikea, med lite inslag av Marimekko och eventuellt Aarikka. Allt är polerat och rent, hela tiden. Det mesta går i vitt men enligt säsongens skiftningar finns inslag av grafitgrått, lite rött eller mossgrönt. Den obligatoriska Maskroslampan hänger ur taket i det sparsamt inredda vardagsrummet. Ingen disk ligger nånsin framme i köket. Inga människor syns oftast heller till, för människor stökar bara till det. Människor orsakar oreda, disk, mattor som flyttar sig ur sitt läge, de fint placerade filtarna i soffan rubbas. Människor kanske fryser och vill värma sej under filtarna, en liten människa kanske, gud förbjude, vill bygga en koja av designerfiltarna.
Eller, vill jag bo i ett hus som kanske varit med en tid? I hundra år kanske, eller mer. Oberoende ålder på själva huset är inredningen skaffad lite nu som då. Där finns farmors gamla stolar. En är lite ranglig, så gäster måste varnas. Den håller, men gungar en smula då man sätter sig. Eller flyttar på sej. Eller gör hastiga rörelser. Där är mattorna som svärmor vävde, gardinerna med små blommor på som man övertagit efter mamma. Skor står någorlunda uppradade vid ytterdörren.
I huset är det ibland snö på golvet i hallen. Det smälter till små pölar som någon sen torkar opp, om man orkar o. råkar se dem. Ibland stiger man i dem med sina stickade sockor o. då bannas man lite. Då man dukar bordet i huset, den med hack i bordskivan och inte en speciellt slätstruken duk, matchar ingen av tallrikarna. Glasen finns det också minst tre olika sorter på bordet.
Färgskalan i huset är inte bara mycket brokig, den saknas egentligen. Det blir fort så om man tapetserar eller målar om då man har tid, råd eller inspiration, eller en kombination av dessa.
Mitt val är enkelt. Aldrig att jag skulle vilja bo, eller ens vistas, i det "perfekta" huset. Livet i ett hem och en familj ska vara lite organiserat kaos. Det ska vara saft som spills på golvet. Det ska vara filtar som blir till kojor. Det ska finnas plats att andas. Plats att vara lessen o. gråta, plats att hojta, skratta så man får hicka.

"Ge mej en plats på jorden
inte nödvändigtvis i solen
men med ett fönster mot gatan
jag kan öppna och stänga
som jag behagar. "
Eva Dahlgren