I formen

Tycker bilden nedan är så talande. Vi växer o. frodas, även om vi inte alltid håller oss inom ramarna för Idealet. Skrev tidigare om den där idealiska semestern, med det perfekta fotobeviset, så många strävar efter. Men som är en utopi. Hos oss är alla som det där trädet. Vi vet att det kanske finns en mall vi kunde låta oss tryckas in i, men det går inte. Då skulle det definitivt vara både armar o. ben som sticker ut ur det, både här o. där. Så nej tack till stereotypi. Cirkusen sku bli så tråkig då. O. det e ju inte kul. ;)

Happy Halloween?

Idag har stora dotterns skola Halloweentema. Hon åkte iväg utklädd till läskig (och en smula ohygienisk) sjuksköterska. Yngre dottern ska på Halloweenparty. Egentligen firar vi verkligen inte denna plastiga, importerade helg, men skulle ju inte tänka tanken att förbjuda barnen att delta i det som ordnas. Halloween är ju en gammal tradition, men i de engelsktalande länderna. Jag vill hellre hålla fast vid vår egen kultur o. våra egna traditioner. Som visserligen också till viss del är importerade, så vad vet jag... :) 

Men det som verkligen irriterar mej är kommersialismen runt dessa helger. Köp dittan o. köp dattan, spendera tills bankkontot gråter, inhandla vändags-, halloween-, farsdags-, morsdags-, avlägsenkusindags-, godis, ljus, leksaker, dekorationer, kort, blommor o. diverse annat fantasilöst (och kvalitetsbefriat) krafs.

Men som sagt; barn o. unga behöver ju få fira på ett sätt eller annat om de vill. Här är en bild av vår biologistuderande dotter på väg till skolan. En sån sköterska vill man ju inte träffa på...

Superkrafter

Åtminstone vår lilla del av den Österbottniska kusten badar i solsken idag. Den yngsta medlemmen i cirkusfamiljen har en kort skoldag men ska spendera eftermiddagen med kompisar. Detta är svårt hos oss. Vi brukar säga att han har superkrafter, för han lider av sinnesöverkänslighet. Han hör alltså "mer" än andra, all mat smakar starkt eller rent av brännande, han ser alla färger starkare, alla detaljer tydligare, det gör ont att kamma håret... Hans superkrafter gör hans dagar mycket intensiva, så även en kort skoldag innehåller mer sinnesintryck än en helt dygn för andra. Vem skulle inte då bli trött? Men han behöver ju få göra saker som andra gör, även om det är svårt. Vi är så innerligt glada över att han är så social och har vänner.
Fick höra en tankeväckande kommentar nåt år sen, i väntrummet vid hälsovårdscentralen. En äldre dam betraktade Superkillen som for runt och undersökte allting, läste alla skyltar, räknade dörrar. Hon frågade mig; "Är det du eller pojken som ska in till läkaren?" Då jag svarade att det nog är gossen som är patienten vände hon sig mot sin man och sa: "Kan du tänka dej att det sku va nåt fel på honom???" Och nej, man kan inte se på Superkillen att det sku va nåt fel. Men alla handikapp syns inte på utsidan. Hans pappas Aspergers syns ju inte heller utanpå. Men ingen ser heller automatiskt all begåvning de har; deras exceptionella intelligens, uppfinningsrikedom, förmågan att se ovanliga men fungerande lösningar.

Det är nånting så bekant över denna bild...

Länge sen sist

Från att ha bloggat om pyssel, handarbete och loppisfynd på båda språken övergår jag nu till att skriva om andra saker på modersmålet. Jag har skrivit en hel del sen jag bloggade senast men har länge tänkt på, och blivit rekommenderad att blogga.
Jag är nu hemmamamma och anhörigvårdare. Jag kommer att skriva om vår vardag som kanske är lite annorlunda på grund av att familjens far och minsting har båda Aspergers syndrom. Till familjen hör också jag som är Mamma med stort M, två tonårsdöttrar, två hundar, fem katter, två kaniner och tre höns. Ibland kallar vi vårt hushåll för Cirkusen, det är mycket ståhej och jonglerande för att få allt att gå ihop. Men då dagen är slut brukar det alltid ha gått ihop. För många år sen läste jag en artikel i en tidning om familjers semester. Hur föräldrarna desperat vill ha den perfekta semestern och som bevis familjefotot på stranden, där alla ler, är sams, solbruna och ler ännu mer. Men hur de än försöker klämma in alla i den perfekta pose'n är det alltid någons arm eller ben som sticker ut. "Det perfekta livet" är nog en utopi av rang. Vi ser på vår familj såhär; vi är glada o. busiga o. det gör ingenting även om någons armar eller ben sticker ut ur bilden (mer regel än undantag), vanligtvis har hälften stuckit iväg innan den perfekta bilden ska tas.