Åtminstone vår lilla del av den Österbottniska kusten badar i solsken idag. Den yngsta medlemmen i cirkusfamiljen har en kort skoldag men ska spendera eftermiddagen med kompisar. Detta är svårt hos oss. Vi brukar säga att han har superkrafter, för han lider av sinnesöverkänslighet. Han hör alltså "mer" än andra, all mat smakar starkt eller rent av brännande, han ser alla färger starkare, alla detaljer tydligare, det gör ont att kamma håret... Hans superkrafter gör hans dagar mycket intensiva, så även en kort skoldag innehåller mer sinnesintryck än en helt dygn för andra. Vem skulle inte då bli trött? Men han behöver ju få göra saker som andra gör, även om det är svårt. Vi är så innerligt glada över att han är så social och har vänner.
Fick höra en tankeväckande kommentar nåt år sen, i väntrummet vid hälsovårdscentralen. En äldre dam betraktade Superkillen som for runt och undersökte allting, läste alla skyltar, räknade dörrar. Hon frågade mig; "Är det du eller pojken som ska in till läkaren?" Då jag svarade att det nog är gossen som är patienten vände hon sig mot sin man och sa: "Kan du tänka dej att det sku va nåt fel på honom???" Och nej, man kan inte se på Superkillen att det sku va nåt fel. Men alla handikapp syns inte på utsidan. Hans pappas Aspergers syns ju inte heller utanpå. Men ingen ser heller automatiskt all begåvning de har; deras exceptionella intelligens, uppfinningsrikedom, förmågan att se ovanliga men fungerande lösningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar